Polishunden Arro

Samtal med nyligen uppspårad person som bevisligen rört sig mestadels på andras tomter och kommit till platsen i en stulen bil där gods från tidigare inbrott låg i bakluckan. På frågan om vad den uppspårade tatuerade och dokumenterat brottsaktive personen gjorde på platsen så blev svaret följande:

 

"Jag har en släkting som bor inte allt för nära här som väckt mitt svampleterintresse. Jag hittar inte så bra i området men har en viss kännedom trots allt."

 

Polismannen ställer sig lite frågande till varför man åker drygt 5 mil för att leta svamp och hittar just till denna plats när man i vanliga fall är en person som rör sig i tätbebyggelse och neonskyltarnas land. Frågan innehöll även ett visst ifrågasättande gällande huruvida man inte borde ha med sig en påse eller korg om man ämnar åka på utflykt för att plocka svamp.

 

För oss som träffar dylikt klientel till och från så blev svaret inte direkt chockerande överraskande.

 

"Har man med sig en påse så hittar man ingen svamp. Har man däremot inget att bära i så finner man ju svamp i stora mängder och då kan man ju tigga sig en påse från någon man träffar på."

 

Polismannen, som varit polis i drygt 20 år, meddelar skogsmulle att han inte riktigt tror på historien eftersom denna resa även innefattade att utlykten skedde i en stulen bil och där det fanns gods från tidigare inbrott. Polismannen hyschade vänligt men bestämt ned det svar som den utpekade ämnade framföra och då med motiveringen att "om man inte talar sanning så finns en risk att det onda samvetet gör att man får magnknip när man ska sova".

 

Där slutar historien eftersom uppfattningar, värderingar och egna upplevelser gjort att dom båda diskuterande parterna var lika säkra på att just deras historia var den rätta sanningen...

 

Upplevt eller påhittat? Ni får döma själva...

 

 

 

 

25 grader varmt, strålande sol och kvavt så in åt helvete. Kliver i den så opraktiska uniformen för att starta ännu ett dagpass i tropisk värme. Hur kommer det sig att det alltid är högsommar när jag ska jobba och dunjackeväder när jag försöker lägga mig i solstolen under fridagarna? Missförstå mig inte - jag föredrar absolut strålande sol och värme - det är just själva dagpassen jag förkastar.... Dels för att det är vidrigt att vakna av väckarklockan samt att det sällan är något speciellt att göra just dagtid för oss hundförare... 

 

Kläderna klibbar fast på kroppen och då är klockan ändå bara 07.00 när jag kliver ut på gården och fram till polisbilen. Förbannar värmen, den torra smörgåsen och påsarna under ögonen, men blir som vanligt på bättre humör när jag ser mitt laktritstroll. Ulven är som vanligt glad och viftar på svansen vilket gör att återkopplingen på min egen egoism blir total. Här står jag och gnäller medans han, med sin svarta långa och varma päls bara är glad och lycklig... Bestämmer mig för att besegra morgontröttheten och istället njuta av den vackra dagen...

 

Trots mina försök att vara positiv så håller jag på att kvävas av den torra smörgåsen som intas med en sipp vatten från den medhavda flaskan. Anledningen till att den inte intas i goda vänners lag och då med en varm god kopp kaffe har att göra med att vi direkt på morgonkvisten fick åka iväg på jobb.

 

Självklart långt bort som helvete, men jobbet i sig intressant. Boende hade uppmärksammat en bil i deras bostadsområde. Samma bil hade varit inblandad i ett inbrott för någon dag sedan och man såg nu även att gods från det tillfället fanns kvar i bilen. På platsen rörde sig även samma tre personer som varit med på det förra inbrottet så nu var man rätt övertygad om att det var dags för tjuveri igen...

 

Precis innan vi anländer fram till platsen så lämnar bilen och då i den riktning som vi kommer ifrån. Ett offensivt stopp från engagerade poliser gör tyvärr att ingen av fordonets medåkare hinner fly. Förbannar dom duktiga poliserna, men blir snart glad igen när man uppger att en person saknas. Husse och Arro påvisas ett område där tjyven senast setts. Laktritstrollet mycket glad över att han skall få ett uppdrag så tidigt på dagen medans hans pessimistiske medåkare (Husse) bara ser problemet med var i helvete vi skall börja söka spår...

 

Den negative selar ändå på sin något opålitlige spårhund samtidigt som han ber till högre makter att Arro skall spåra människa istället för vilda djur denna gång. Arro visar direkt på grusvägen att han har ett spår och djävlar var det bar av... Med sträckt lina försvann vi längs med grusvägen, upp på en tomt, vidare upp i skogen och fram till ett par villor. Arro fortfarande intensiv och for runt bland husen som en vettvilling. Därefter vek han ned på en grusväg och så var det järnet längs med denna en bit.... 

 

På håll ser jag då hur ett antal personer står i grupp en bit fram. Mr Pessimist tar genast för givet att hundjäveln spårat någon utav dom och att det blivit fel som vanligt. Men icke. Arro spårar fram till en av personerna och det visar sig att det är den vi söker... 

 

Wow!!! Han kan ju spåra......... Kan det va så att han sakta sakta men säkert börjar förstå sin arbetsbeskrivning? Hoppet är ju det sista som överger en så jag väljer att tro på den nya snutjägaren. Troligen kommer ett antal bakslag, men nu börjar ju tjuvarna fångas in en efter en.... 

 

Arro belönas i vilket fall som helst rikligt med pussar och kramar medans dom tre tjuvarna fick dra vidare till fängelset. I morgon är en ny dag och Husse är hungrig på nya framgångar... 

 

Må gott!

Är ju inte en man som funderar så mycket utan det känns mer som att varje dag verkligen är en ny dag. Har det gått sisodär på jobbet dagen innan så är ändå hoppet på topp när team Arro och Husse vandrar iväg för att jobba pass nummer två. Det kanske är tur det eftersom vi gör tvärtemot den handlingsplan Arro och Husse lagt upp för att i slutet av karriären sluta som två ståtliga statyer på Stora Stadens torg. Planen är ju galant och handlar om att spåra upp skurkar, rädda vilsna och rädda svamplockare samt omvända livströtta själar till att verkligen vilja ta tag i sina trasiga liv igen... 

 

Med den gamla hunden, Arek, flöt ju allt på och historieböckerna fylldes med ära och glamour, men när han så drog vidare till hundhimlen så vände trenden rejält... Istället för action, dramatik och hjältedådskåserier så har berättelseboken dammat igen rejält eftersom det nya teamet - Arro/Husse - har det något lite mer tyngre i sin bovjakt.... Inget ont om Arro - han kör sitt eget race och verkar kanske inte ha förstått arbetsbeskrivningen än bara. Det stora problemet visar sig nog vara värre än att Geten spårar vilt för fulla muggar och det är ju att hundmataren Husse är helt inkompetent som hunddressör... 

 

Det tacksamma i historien är ändå att Husse troligen har någon form av diagnos där självförnekelse ingår. Det gör att som sagt att varje dag blir en ny chans till att vända trenden och det blir alltså lika roligt att gå till jobbet varje dag... Sett till min postlåda och mailbox på jobbet så är jag nog den enda som tycker så eller ens vet att jag existerar för dom är lika tomma som plånboken dagen före lön... 

 

Har ju samma sjukdomsbild vad gäller idrottande oxå. Trots att Husse nu nått en ansenlig ålder där idrott på toppnivå torde vara omöljligt så tar inte medicinen mot självkännedom bra här heller. Tron på att Husse är en av dom bästa individer idrottsvärlden skapat lever kvar och detta trots att dom nu nästan vuxna barnen skrattar sig harmynta över prestationerna och gladeligen leverar budskap som detta:

 

" Pappa! Du suger!!!"

"I dag var du inte särksilt bra va?"

" Din cykelspark var så där va? Upphoppet var bra, men fallet ned var mer som att du blivit nedskjuten av en prickskytt"

 

Idrottssjukdomen gör att all sådan feed-back från chipparna bara rinner av som vatten från en gås. Husse ändå lika glad varje gång han får skapa idrottshistoria och lika oförstående om han får börja som avbytare... Rätt skönt att tro att man är bäst och att publiken verkligen behöver se en stjärna återfödas varje match... Att farbrorn sedan alltid är utslagen fler dagar efter utförandet på grund av skador och förslitningsskador - ja det är väl smällar man får ta va.... Skämt åsido. Idrott är ju så sjukt kul och jag tror allvarligt att njutningen av att få delta gör att man glömmer allt elände från jobbet och istället känner glädje över att få gå dit... Troligen då för att jobbet ändå går bättre än den förbannade idrotten...

 

I vilket fall som helst - idag är det match igen och chans att skapa historia... ;)

 

Må gott!

Att min svarta skyddsängel har en svaghet för invånare från fablernas värld är ju ingen hemlighet. Den gode Arro har ju mer än en gång prövat mitt tålamod då han brutit vårat hederskodex gällande att spåra upp banditer, vilsna själar och andra som behöver statlig hjälp och då i stället jagat rådjur, räv och annat fyrbent....

 

Under semestern så har jag tränat spårupptag och jag får nog säga att Ulven gjort rejäla framsteg. När så viloperioden för denna säsong var över och det åter var dags att träda i tjänst och rädda världen - ja då hade ju Husse rätt så stora förhoppningar på just spårbiten... 

 

Redan första arbetspasset fick jag anledning att testa hårbollens kunskaper men även rejält prövas mentalt gällande vissa fobier att gå vilse i stora skogen. Tjuven valde nämligen att göra inbrott i ingemansland och på något otroligt sätt då bli upptäckt trots att det endast fanns två hus i ett skogsområde som kändes lika stort som hela Kanada. Invånare från den lokala stammen meddelade att man hört ett larm från grannhuset och då troligen även sett hur dom klåfingriga gett sig ut på flykt i sin iver att undvika att bli tjärade av lokalbefolkningen.

 

Det var minst sagt mörkt ute och skogen var enorm. Med GPS och Iphone i högsta hugg gav jag Arro i uppdrag att söka spår. Inte om, utan när, Arro sedan tagit mig vilse så kunde jag förhoppningsvis i alla fall hitta tillbaka med den tekniska utrustningen jag nu hade med mig... Arro var riktigt het. Spårade först ut alla spår som poliser, vittnen och andra nyfikna rört sig - därefter drog han mig rakt ut i klorofyllen och rakt in i ett törnbuskeparti. Dom vassa taggarna rev mig och jag kände hur den gamla hundförarhuden ändrades om till att bli zebramönstrad av alla sår och blodvite som uppstod. Hundjäveln drog mig sedan upp för en brant som i skidbranchen hade varit en så kallad "svart pist". Terrängen var så sjukt vidrig, stenig och kuperad att jag fan höll på att slå ihjäl mig... 

 

Medans jag fastnat i en stenskreva och stod och svor över mitt yrkesval så kände jag bara hur spårlinan försvann ur händerna i typ 100 km i timmen. Bara brände i händerna när jag försökte få nytt tag. Förstod att här fanns ingen tjuv för ingen skrek av skräck och Arro skällde inte heller. Fick tag i linan, men hörde ändå hur något sprang och då i riktning MOT mig. Fick upp ficklampan och lyste rakt in i ett par ögon som skenade i riktning mot Stora Stadens hjälte. Efter alla gripna med min gamla hund så förstod jag av rörelsemönstret att vi inte hanterade något mänskligt just nu. Hoppades vid Gud att det inte var något köttätande djur och när det passerade förbi mitt vänstra ben så visade det sig att Arro fått korn på en grävling.... Grävlingen valde flykt före att bita hund eller Husse vilket ju i alla fall var tacksamt...

 

Tog upp Iphonen för att kontrollera hur långt ifrån räddningen jag var. Iphonen visade att närmaste väg låg ungefär 1 mil från där jag var så nu var Husse lite deppig. Tog upp GPS en för att kolla hur jag skulle kunna ta mig till närmaste civilisation... Men va i helvete - även den visade att i det här förbannade området fanns det inte en enda vägjävel... GPSén visade bara höjdkurvor i massor och en och annan sjö.... Fuck!!! Lät hårbollen spåra vidare med hoppet om att han verkligen spårade tjuven och inte en massa djur... Efter en stunds spårande kom vi ned på en pytteliten väg och nu var Arro rätt aktiv i sitt spårande faktiskt....

 

Arro fortsatte spåra intensivt nedför vägen och plötsligt dyker det upp två hus... Prisa Gud - hundföraren har kommit tillbaka till den plats där han började spåra fastän nu från ett annat håll. Arro fortsatte sedan spåra nedför vägen och ut på ett fält. Där stannade han vid stubbe innan han åter vände tillbaka till huset där vi börjat...

 

Det visade sig att en av vittnena gått den vägen när larmet på huset gått. Vad Arro spårat innan detta det vet bara hårbollen själv. Jag är bara glad för jag kom åter till civilisationen och att han faktiskt i alla fall avslutade med att spåra människa... High Five Arro! Nu drar vi in till neonskyltarna i Stora Staden.....

 

Må gott!

Arro verkar ju inte ha förstått semesterperiodens längd eftersom han alltid går lite på tomgång. Husse däremot har ju räknat ned varenda dag inför återkomsten till enheten och chansen till att få rädda världen igen. Batterierna har varit fulltankade sedan någon vecka och energin har gjort små utbuktningar på sidorna på den lilla hundförarkroppen och nu var det äntligen dags... 

 

Spänd som inför ett sommarjobbs första dag låg Husse i sängen och då så förväntansfull inför morgondagens utmaningar att sömnen nog blev något eftersatt. Att då börja med ett dagpass som första arbetsdag är väl inte optimalt och när klockan ringde som ett ilsket bi kl 06.00 för att tala om att semestern nu verkligen var slut - ja då var inte Husse mentalt riktigt klar....

 

Helvete vad trött jag var... Har ju inte gått upp före 09.30 en enda dag och all power i dom uppladdade kroppsbatterierna stod nu helt klart på error.... När jag tittade ned på Arro så fanns ju inte en tanke hos honom på  att vi redan nu skulle ta tag i dagen för han låg upp och ned med benen rakt upp i vädret och snarkade... Vi tog oss ändå till jobbet och när man väl var uppe och kände solen och värmen så var ju faktiskt allt rätt bra ändå....

 

Förvantan har ju varit stor hos Husse på att återigen få rädda världen, men låt mig säga såhär... Under dagpassets 10 arbetstimmar så hade vi inte ett enda jobb.... Såvida vi inte ville hänga med och leta upp ett kassaskåp, medla i familjeosämja eller försöka omvända fyllon så fanns där inga hundjobb alls.... Det mest spännande i arbetsväg vi kunde komma var när vi observerade en äldre dam, full som en alika, försöka hantera sin rullator. 

 

Hennes geniala plan för dagen verkar ha varit att skåpsupa en tunna med sprit, klä sig i lång kjol och därefter ge sig ut på en promenad (troligen med målet att nå fram till systembolaget) i den tropiska värmen. Det gick sådär för henne... Iaktagelser på kvinnan lät meddela att hon verkar vara av en envis natur eftersom hon legat raklång på bussgatan, ålat sig upp och därefter ömsom snubblat över sin långkjol varvat med den busiga rullatorn och på så sätt tagit sig in mot centrumkärnan. Kan nog med säkerhet säga att hon aldrig nådde fram till systemet eftersom hennes något avvikande beteende gjorde att hon uppmärksammades av en polispatrull en bra bit innan "målgång". Att sova under övervakning det blev....

 

Arro då... Ja något måste vi ju göra när världen inte behövde våra tjänster så det blev lite träning istället. Arro fick med beröm godkänt i spårupptagsträning, skogsspår samt att leta små små saker på marken. Arro hittade en utlagd pappersbit på en grusplan trots att pappersbiten inte var större än typ 2 x 3 mm. Bra Ulven!!

 

Nu njuter vi lite av morgonfika, promenad och avslappning innan vi åter tar dag i vårt uppdrag "skydda och ställa tillrätta". Idag gör vi nämligen natt. Mums! En natt i Stora Staden en lördagskväll. Njamiiii!!!

 

Må gott!

Blickar ut över ytan som polispatrullen pekar ut såsom den brottsplats varifrån gärningsmannen sprungit efter en fulare misshandel. Polismannen visar flera olika platser och medans Arro krafsar ivrigt mot burens galler så lägger Alfahannen upp en taktik för vilket av alla spårupptag han skall börja med... Området något besvärligt. En bensinstation - stor asfaltsyta och flera partier av grus som gränsar mot bergsknallarna... 

 

Funderandet bryts av ett aggressivt motorljud och det råder inget tvivel om att det handlar om en crossmotorcykel. Fordonet närmar sig snabbt den plats där polisbilen står parkerad. Föraren saktar in en aning när han ser bilen men ökar sedan farten markant och det verkar nästan som att den maskerade mannen siktar mot den position där Husse står... Föraren provocerar verkligen crossen och ljudet är outhärdligt men år av träning och erfarenhet gör att jag redan har en plan för hur den flyende skall stoppas. När Husse är i farozonen för att bli träffad av den framrusande crossen så är det en fas i den plan jag redan lagt upp. Snabbt och vigt glider jag undan och skickar ut vänsterfoten i en gränslöst vacker rörelse. Kroppen i sidled och benet i huvudhöjd när side-kicken snärtar till i riktning mot förarens hjälm.... Väntar på effekten av träffen, men blir överraskad över hur händelsförloppet nu har tagit en annan vändning....

 

Men va fan... Vaknade till ur den där jävla fantasivärlden och blev med ens på det klara med att jag inte börjar jobba förräns i morgon. Stod nu där vid bensinstationen i shorts och t-shirt, egen bil och fyra spårupptag till Arro. Gäller ju att ta vara på träningstillfällena och när bilen ändå skulle fyllas upp med lite petrolium så passade det ju bra att lägga några träningspår. 

 

Det enda som egentligen stämde med den ursprungliga historien var väl att det faktiskt kom en cross och att den körde jävligt fort och rätt så nära den sjukt laddade och arbetssugne Husse. Skickade faktiskt ut en kick, men hade någon haft en webkamera så hade det nog mer beskrivits som om en stel medelålders man försökte ta dom första stapplande stegen i den Ukrainska Kosackdansen.... Innan den längsta delen av tån ens var i utfällt läge så var ju crossjäveln 100 meter bort... Fuck!!! Måste fan få börja jobba nu innan fantasin och energin gör att jag hamnar på psyket....

 

Har ju trimmat upp Arro nu när vi ska börja jobba, men han verkar inte riktigt ha förstått att det är dagen D i morgon. I dag la jag ut lite saker i gräset så att han skulle få aktivera sin inaktiverade nos. Ingen tvekan om att han förstod kommandot, men sen flöt han liksom iväg lite granna... Först letade han intensivt, men sen dök det ju upp ett rejält intressant objekt mitt i sökrutan... Nämligen ett träd!!!

 

Arro bara stannade upp vid trädstammen - tittade sakta upp mot toppen - och blev stående så. Därefter kom han väl på sitt ursprungliga uppdrag varvid han sökte lite mer markbundet ett par sekunder. Men så anlände han åter fram till trädet och tittade sakta sakta upp mot toppen.... Vet inte hur jag ska tolka Ulvens beteende, men det känns lite som att det år något som åker karusell längst uppe i hans huvud till och från...

 

I morgon är det ju som sagt dags och då får vi se om han är med i matchen igen...

 

Må gott!

Ålder och livserfarenhet har ju den fördelen att man förhoppningsvis har lättare att se effekten av den uppgift du ämnar fullfölja INNAN du genomfört den. Detta då till skillnad från youngstern där inget är omöjligt men där hjärnan bara klickar i upphakat läge eftersom dom oftast inte tänker längre än näsan räcker. Självklart är ju detta bara ursäkter från en medelåders man för att förtränga den rädsla som mer och mer kommer smygande vad gäller att klättra högt, hoppa långt och pröva nya främmande saker, men det behöver ju ingen veta...

 

Nåja! När så nu sommaruppehållet från toppfotbollen var över och träningarna nu skulle starta igång - ja då vet man ju efter år av erfarenhetsinsamling att det kommer att göra ont. Ångesten över att ha slarvat med sommarträningen slår som batongslag mot tunn hud när man knyter skorna och beger sig ut mot fotbollsplanen. Att redan efter halva träningen känna att spyan klättrar frenetiskt i området kring struphuvudet och då i kaskadform för att fysiskt visa hur dåligt tränad man faktiskt är.... Då hjälper det ju föga att man kommit på ett lämpligt träningsupplägg för sommaruppehållet på fredagen - två dagar innan träningen börjar....

 

Men oj! Coachen gjorde ju ingen besviken vad gäller att det handlade om fysisk träning. Man den vetgirige och kunnige läromästaren hade ju köpt in nya redskap för att tämja mjölksyran och nu stod dom utlagda i ett bansystem som bara kunde tydas av den som lagt ut skiten. Tack vare lång erfarenhet så visste jag att det kommer att göra ont, men det är nytt så det kommer även att bli kul... Som ett glatt barn for väl Husse ut på planen för att känna och klämma på allt det nya och då ivrig som en tonårspojk i färd med att förlora sin oskuld...

 

Här fanns tunga medicinbollar, häckar och inte minst någon form av mindre fallskärm som skulle användas för att träna upp snabbhet. MUMS!

 

När träningen, efter två timmar, var slut så var det ett antal vrak som lämnade arenan. Husse rörde sig som att han precis lämnat en riktigt hård fest och då med krum rygg och allt annat än spänstiga steg. Tonorssonen - tillika medåkaren i Husses bil - såg mer ut som om han blivit överkörd av ett godståg. Allt som sades i bilen var typ: "åååh - fy fan!"

 

Dagen efter är ju inte skönare så då fick mattis följa med som sällskap under Arros promenad. Mattis med som socialt sällskap till Husse som ämnade använda promenaden till att försöka få ut steglängden till att bli längre än dom korta trippande steg som nu var fallet. När Husse påbörjade promenaden var det som att se en Japansk kvinna, inlindad i sina vackra kjolar och hårt lindade fötter. Nåja! Har ju hört ryktesvägen att träningsvärken försvinner om du ökar den fysiska belastningen. Sagt o gjort. Mattis! Nu tar vi fart och går rakt upp för slalombacken här....

 

Mattis måttligt imponerad men då var redan Arro och Husse på väg uppför den branta backen. Solen lyste och det var varmt och skönt, men inte fan släppte smärtan inte... Dock var lösningen på problemet närmare än vi trodde. Lakritstrollet vandrade nämligen rakt över en huggorm och så även Husse. När så mattis upptäckte vad släpfot och hans hund precis klivit över så meddelade hon ju detta vidare... Helvete! Nu började dansen... Ormens läge var ju för Husse och Arro okänt varvid en vild dans från den ena parten tog vid. Här gällde det ju att inte ha någon fot i marken innan ormens position var lokaliserad. Efter vild dans i backen så lugnade mattis ned Husse och pekade ut var giftpinnen hade sin jaktposition. Något lugnare vände så Husse promenaden tillbaka ned i ofarligt och avsökt område - självklart då med Arro vid min sida och mattis som lockbete framför oss.

 

När vi passerade den lömska ormen så låg den ihopringlad. Jag tolkade det som att den gjort sig klar för anfall medans mattis tolkade giftpinnens läge som om att den solade... Jojo! Visst mattis! Nu går vi hem...

 

Vi överlevde safarin och tog oss in mot bebodda trakter. Av träningsvärken kände man inget så jag sammanfattar mötet med att adrenalin tar bort mjölksyran i benen. Slutet gott - allting gott!

 

Må gott!

Media berättar ju i dagarna om hur tokigt vaccinet mot svininfluensan har tagit på på några utav landets ungdomar. Trötthet, apati och andra plågor är ju komplikationer som uppstått i samband med intaget av det påkallade vaccinet. Ju mer jag tittar på min gode vän Arro - desto säkrare är jag på att den fyrbente måste ha satt i sig lite av just det medicamentet. Inte en enkel dos utan mer mer i storleken av en badtunna. 

 

Mr Narkolepsi verkar kunna komma till ro när, var och hur som helst. Sova är inga som helst problem vilket ju i sig är väldigt skönt om man nu önskar luta sig tillbaka i soffan och se till exempel en god film. Helt utslagen är han ju dock inte eftersom pacemakern kickstartar igång så fort det kommer lite fika eller mat på bordet. Har ju alltid gapat och krävt om att få en hund med gigantiska motorer och enorm energi. När så myndigheten försett Husse med just ett sådant exemplar ja då har ju inte Husse varit man nog att hantera skiten... Hundarna har lämnats tillbaka med slutbetyget att dom på ett eller annat sätt är galna, oförmögna att skapa historia eller på annat sätt inte klarar Stora Stadens uppdrag och klientel. 

 

Någon gång får ju arbetsledningen nog och man kan nog säga att så just var fallet när man försedde Husse med den klåda, allergi och narkolepsidiagnostiserade ulven i svart päls. Förutom den medicinska problembilden så var ju även svarten programmerad till att jaga vilt och spela upp små fantasiscenarion såsom att låtsasspåra. Mr Black har, tack vare sina egenheter, försett Husse med bra mycket bättre kondition på grund av rådjursspår samt även en och annan ärrbildning på grund av törnrosbuskar, vassa stenar och besök i rävgryt. Den förra ägaren kunde hantera hunden bättre för han grep och bet tjuvar i parti och minut. Troligen är detta ytterligare ett bevis på Husses egen oduglighet, men det är ju så klart väääldiiiiigt svårt att erkänna så jag avvaktar lite med det....

 

Nu har vi dock ägnat vår ledighet till att skapa harmoni i teamet, hård träning i spårteknik och förhoppningsvis även fått den lilla vibrerande nosen att alltid stå i ON-läge. När det nu är nedräkning tills vi får börja jobba så vibrerar Husse i hela kroppen och då i förväntan över att få visa upp Arros egenskaper inför dom personer som valt den kriminella banan alternativt barn, senila och övriga förvirrade som av olika anledningar förvirrat sig bort i dom stora skogarna.... Är inte helt säker på att ulven känner samma förväntan, för nu när Husses fingrar knappar frenetiskt av engagemang och sug över att få komma igång - ja då står Arro och pussar på Jamaren som dykt upp för att få lite hundmat.... Borde inte hunden jaga katten?

 

Nu har ju ödet försett mig med laktritstrollet och trots alla motgångar, förväntningar och farhågor så känns det faktiskt som vi vänt trenden.... Innan semestern så avslutade vi ju med att spåra upp en bandit och bita ett par kaxiga demonstranter så hoppet lever.... 

 

I vilket fall som helst så kommer jag aldrig byta bort mitt lilla troll. Han är fantastiskt charmig och innerst inne så tror jag att där finns potential till att bli en riktig snuthund. 

 

Må gott!

Ooooh... Sjukt sugen på att jobba nu. Batterierna på Husse är överladdade och begäret efter att få köra vansinnesfort, brottas och skapa förstasidestoff i media är väldigt stort nu. Black Arro verkar vara mer av den softa sorten - typ han som kan sova var och när som helst. Hade jag haft chansen att döpa om Laktritstrollet så är namnet "Skalman" inte helt främmande för mig... 

 

Det som är ändå är kul med den fyrbente är att när vi väl hittar på saker så är han rejält på. Vi börjar ju jobba om en vecka så tanken var ju att vi skulle varva upp och dra igång Laktritstrollets motorer eftersom han njutit rejält av sin ledighet. Vi började med lite spårupptag på grus och det klarade Arro galant. Vi gick vidare till att pröva vindmarkering vilket kanske inte varit trötters bästa gren i kampen om att få jobba statligt år efter år. Men se på fan.... Svansen rakt upp, en snabb knick på huvud och kropp och sedan med full fart ut i terrängen. Vinden blåste förnämligt och vargen kände mycket väl att Husse gömt undan en spännande väska i skogen. Bärandes sin belöning lämnade vi platsen med pigga steg. Husse nöjd med Arros insats och detta högst tydligt genom glada babytillrop och höga steg i fästinggräset. Arro mer tystlåten men svansviftningarna och dom snabba glada stegen visade med all tydlighet att även han uppskattat äventyret...

 

Tur ändå att grannarna vet vilket yrke Husse har. Är inte helt övertygad om att dom förstår allt som sker i skogen bakom deras hus, men vem fan ifrågasätter en man lika smal som en glasspinne, men som ändå går och beter sig som om han behärskar alla tänkbara scenarion som tänkas kan dyka upp... Och skulle man ändå våga ifrågasätta den av staten utbildade självskyddsmaskin som nu vandrar i skogen - ja då tänker man nog till ytterligare en gång när man ser hans vilda varg som rör sig till synes utan koll och förmyndarskap...

 

För att fullborda kontrollen gällande status och funktion på teamet som snart skall träda i tjänst så avslutades kvällen med att mattis fick agera figurant i skyddsarbetet. Ena grannen frågade nyfiket om han fick titta på så där lite avsides bakom sitt höga staket. Han hade nämligen hört ryktesvägen att den svarta pantern längre in på gatan var lite bitsk... Självklart fick han se på när Husse skulle kolla hundkontroll, bett och släppanden. 

 

Efter sedvanliga korstecken och böner till högre makter så inleddes övningarna med lite enkla transporter. Arro mycket följsam och medgörlig varvid vi ökade svårighetsgraden en aning. Arro ombads springa ifatt mattis och där sätta sig framför henne för att skälla... Löpningen fram gick bra, men sen såg grannen lite frågande ut. Detta huruvida det skulle vara så att hunden bet den stillastående kvinnan i magen... Nja sa Husse - vi gör om.... Denna gång gick det mycket bättre varvid vi passade på att kolla lite släppanden oxå...

 

Mattis fick agera våldsam fylletant varvid Arro bet tag i mattis fina skyddsarm. Bett och angrepp enligt mallen, men släppandena gick väl sådär.... Efter en åthutning och en liten bonk i huvudsvålen på Arro så satt även detta moment helt okay.... Husse nöjd och ville avsluta med ett litet fasttagande... Det innebär i klartext följande:

 

Mattis skenar iväg över ängen så fort hon kan. Arro väntar på ordergivning om att han skall få löpa ifatt det flyende fåret och därefter bita sig fast. 

 

Punkten ett: Mattis löper iväg med något osäkra steg och viss skräck i dom ögon som nu verkar vilja lämna ögonloben. Momentet dock godkänt.

 

Punkten två: Ordergivningen avklarad och Arro med beröm godkänd.

 

Punkten tre: Jakten tar sin början. Arro verkar inte ta någon hänsyn till att det här mattis som flyktar utan ulven löper iväg lika snabbt som en mindre crossmotorcykel. Momentet snabbt avslutat då mattis slits i stycken. Spottandes och svärandes mot sin kära make gnider hon sin ömma arm efter att ha slitits till marken av den så försynte Arro. Arro igorerar mattis arga ögon och springer runt runt med sin vunna skyddsarm...

 

Slutet gott allting gott. Den nyfikna grannen tillfrågas om även han vill pröva. Han tackar vänligt men bestämt nej till erbjudandet och det sista vi hör honom muttra om är något om att den svarta hunden verkar galen...

 

Må gott!

 

 

 

 

Så här i semestertider händer det inte mycket i en polishunds vardag. Varje dag är nästan sig lik och innehåller varken hjältedåd, äventyr eller händelser som skapar förstasidestoff hos kvällstidningarna. Min gode vän Arro och hans flock har ju fortfarande ett antal veckors ledighet att plocka ut och jag kan väl med stor sannorlikhet säga att tillvaron kommer vara rätt lugn och händelsefattig. Den geniala planen - att bloggen läggs ned tills chans för äventyr uppstår - kläckte Husse redan för någon vecka sedan, men har avvaktat med det "tunga" beslutet tills nu..

 

Som skribent önskar man sig ju alltid en chockvåg av protester när man kommer med sådana revolutionerande beslut, men tyvärr har ju även denna förbannade blogg även en mätare för hur många som läser författarens alster. Hade antalet besökare jämförts med till exempel hur många par sockor en genomsnittsman har - ja då är vi ungefär på samma antal... Eller i klarspråk: Vääääldiiiigt lite besök på Arros blogg.

 

Kollar ned på golvet för att se Arros reaktion över att bloggen läggs lite åt sidan så här under semestertider. Lakrtitstrollet lika soft och utslagen som alltid så jag tolkar hans sinnesro som att han "typ inte bryr sig ett skit" över om Husse skriver vilken kaka Arro åt idag eller vilken sida han valde att ligga på under eftermiddagsvilan... Arro är ju rent generellt en rätt soft hund även om han under dagens sökpass i skogen visade lite av "Tjuren Ferdinand" stuket. Att glad och lycklig leka lite med sin belöning för väl utfärt sök till att sekunden efteråt kasta sig fram och tillbaka som ett skadat lejon och då bitandes åt alla håll och kanter... Ja - det blir ju lätt så om man väljer att fira sitt fina jobb i ett jordgetingsbo.... 

 

Enligt besöksbarometern här på bloggen så skriver jag ju mest detta för mig själv, men om någon annan tittar in och mot förmodan känner ett visst vemod över att Arros "antihändelseblogg" vilar lite över sommaren - ja då finns tröst att tillgå på Twitter. Arros team fortsätter att lägga in lite smått och gott där så helt dött blir det inte... För er som önskar följa den svarta ulven där så är adressen:

 

@ArroK9 (Polishunden Arro)

 

Ha nu en riktigt skön sommar!

Nu under semestertider händer det ju inte så mycket i Arros o Husses snutliv. Näe! Nu handlar det om återhämtning, lek och mycket glass. Arro är ju ändå med på allt vi hittar på och lämnar sällan sin Husse annat än för mycket korta stunder.

 

Är Husse i köket så lägger sig Arro där. Är Husse på toa så lägger sig Arro där. Sitter Husse i soffan så lägger sig Arro där och då med huvudet i knät. Börjar Husse klä på sig så är Arro som en skugga intill, bakom eller framför. När så skorna skall sättas på - ja då sitter Arro i skorna vilket ju gör att just den processen går allt annat än snabbt.

 

När så dörren öppnas så är Arro först ut och snabbt som f-n framme vid bakluckan på bilen. Är denna öppen så kastar han sig in i buren. Är luckan stängd så har han ändock en backup-plan och denna är att rusa ut på tomten och hämta sin fotboll. När denna är bärgad så pendlar han som en osalig ande mellan den låsta bakluckan och den fina gräsmattan....

 

Har Husse andra planer än dom som Arro ingår i - ja då har vi en snubbe som kan se ledsen ut... När mattis tar kopplet och leder honom bort från den riktningen Husse ska till - ja då kämpar han för att ta sig tillbaka samtidigt som han verkligen ger innebörden "att se ut som en ledsen hund" sin mening. Hela promenaden så går han sedan i myrsteg och tittar bakåt åt den plats där Husse senast syntes och blir han kvar hemma på tomten så sitter han i ett hörn och bara stirrar på den enda infartsvägen till bostaden....

 

Något som är kul är när mattis får förmånen att hantera Laktritstrollet under till exempel en utflykt. Att då från håll observera mattis, med fin kontroll på polishunden, vandra genom folkhavet och då ovetandes om vad som komma skall. Att då ena sekunden se mattis flyta fram med den majestätiska besten för att efter Arros och min speciella visselsignal sedan helt tappa kontroll och fokus... När Arro, efter att ha hört signalen, skenar med mattis i släptåg och då fågelvägen i den riktning varifrån ljudet kom ifrån. Mattis krum som en makaron, med klapprande, snabba fotnedsättningar och arga grimaser gör allt i sin makt för att bromsa ned det godståg som nu skenar - ja det är humor på hög nivå...

 

I dag slog han nog alla rekord i alla fall. Ja då pratar jag ju så klart om den gode Arro igen. Vi hade roat oss med att lägga lite spår och vindmarkeringsövningar och tanken var att mattis sedan skulle hämta upp honom från bilen för att ta geten på en promenad. Detta då Husse ämnade åka vidare för att bygga muskler i gymmet. Arro är dock inte dum han... 

 

När mattis öppnade hundburen för att koppla på säkerhetslinan inför promenaden - ja då smet min gode vän. Skrikandes hör jag mattis banna hunden, men han är redan på väg för att fullfölja sin plan. Arro hoppar in på förarsätet i bilen där han sätter sig som Scooby-Doo i mitt knä. När mattis närmar sig med kopplet så hoppar han över till passagerarsätet. Mattis fortsätter sin jakt varvid han hoppar över i baksätet. När mattis öppnar bakdörren så är bergsgeten redan över i knät på Husse igen och showen fortsätter....

 

Mattis dock mycket envis och till slut är Arro infångad och på väg på sin högst motvilliga promenad...

 

Ja herregud!!! Vad ska man säga.... Tror hundjäveln är lite förtjust i sin Husse och det är ju aldrig fel eftersom det är rätt så ömsesidigt...

 

Må gott!