Polishunden Arro

Hallå! Håll i hatten nu men ibland lämnar ju Fantomen djungeln och besöker stan som en vanlig människa. En liten metafor, men i sammanhanget kanske ni nu fattar att man som polishund i bland får ta bladet ur mun och förmedla lite om hur fan det kan va att umgås med ett så kallat "tävlingsansikte".

 

Som sagt! Arro heter jag och sedan ett par år arbetar jag ihop med psykfallet som han internt kallas bland enhetens medarbetare. Ni andra känner troligen honom mer som "Husse" och alltså den som i vanliga fall förmedlar dagens handlingar till ord i denna blogg.

 

Tänkte ni kunde få hänga med och höra lite om en dag i denne mans sällskap men då från mitt synfält. Vi kan väl egentligen ta vilket pass som helst eftersom varje dag i stort sett är den andra lik. I vilket fall så lämnade jag och Husse Södra Mordor för att ta oss till vildmarken vid dressyrplatsen. Denna dag var det dags att genomföra räddningssök och i korta ordalag handlar det om att Husse skall vandra i godan ro längs med en 500 meter lång stig medans jag skall slita ont och springa ut i skogen och hitta två gömda filurer samt ett dolt klädesplagg. När dessa är anträffade skall jag som tjänstehund skälla an och Husse skall ta äran av mitt fina jobb och få beröm och godkännande från instruktörer och provledare....

 

Min Husse är ju rätt rar men lider av en sjukdom som kallas för idrottsnarcissism. Det innebär att allt han gör är tävling och då med inställningen att han omöjligen kan besegras eftersom han behärskar allt till fullo. Att han har ålder och viss mån kroppsliga defekter efter tidigare misslyckanden - ja det begränsar honom inte det minsta utan att segra är allt... Så långt allt väl... Går det honom emot så krackelerar den lilla pojkhjärnan helt och säkringarna sticker åt alla håll. Mannen blir extremt aggrssiv, verbalt otrevlig och har ett beteende som gör att han på något sätt måste få ut den överblivna energi som spritter i kroppen då orden inte räcker till för att förklara den orättvisa han just råkat ut för...

 

Tänk er in i situationen att du åker till en provtagning ( i hans ögon tävling ) med den typen av människa vid ratten. Att han sedan vaknat med lika många utblommade herpesblåsor runt munnen så att det ser ut som en busschaufför gått bärsärk i hans ansikte med en busstämpel samt att han på grund av överladdade batterier inför uppgiften även sovit ett antal timmar för lite... Denne man är vid morgonsamlingen rejält charmig och samtalar glatt med instruktörer, kollegor och provledare som vilken vanlig mentalt stabil man som helst.

 

När den sedan är dags för själva momentet så lyser min Husse som en sol i ansiktet när han (som han själv tror) skickar sin hund på skick efter skick ute i skogen och på så sätt trollbinder sin publik. Att det är jag som gör allt jävla jobb finns liksom inte i hans agenda utan just då och där så är det VI som genomför momentet i perfektion... När så två figuranter är anträffade och så även klädesplagget funnet så skiner han som en sol där han står och trampar raskt på samma plats i avvaktan på sitt godkända betyg...

 

När det då framkommer att hans hund eventuellt slarvat lite genom att först skita i att skälla på den anträffade buren med filuren i och sedan bara stått som ett jävla fån vid den upphängda jackan - ja då rasar charmörens fasad totalt.... Skulle mästaren och hans ponny ha blivit kuggade?

 

Alla vet ju inte hur Husse reagerar men JAG känner ju honom väl numera... Det första som händer är att hans mun blir extremt smal, blodådran i tinningen börjar expandera... rejält. Därefter försöker han uppträda civiliserat då resultatet framförs av provledaren. Dock är det ju som jag sa tidigare ca 500 meter tillbaka till bilarna och så länge klarar inte Husse att uppföra sig som en vuxen... Observerar - självklart med säkerhetsavstånd - att han blir tystare och tystare innan han börjar väsa fram att denna bedömning var att anses som ORÄTTVIS. Instruktörerna talar pedagogiskt med mannen som väser mot dem och någonstans vet även Husse att han skall knipa igen och ta nya tag... 

 

Det håller fram till bilen... Väl där så vet jag vad som komma skall så jag lägger mig platt ned i min bur med klorna rejält utfällda mot fällen. Husse vänder bilen värdigt, kör sakta därifrån men sedan måste han bara visa HUR orättvist han blivit behandlad. Tamejfan så slog han kanske fartrekordet även i svenska rallyt då han drog iväg med vrålande motor på den lilla kostigen som kallas grusväg. Här finns ingen återvändo utan det är bara att hoppas att den spensliga mannen vid ratten inte har självmordstankar för efter den långa rakan kommer en väldigt vass högerkurva.... Sneglar över burkanten och ser att vi nog fan kommer att dö idag i alla fall eftersom räkan vid ratten inte visar en tendens till att vilja överleva fram till lunch. När jag i stort sett tömt  analsäckarna så pressar aset ned sina löjligt små kängor mot bromspedalen varvid vi vobblar igenom kurvan på två hjul.... När jag sneglar åt andra hållet - bakåt i färdriktningen - så ser jag bara två provledare som verkar sucka och skaka på huvudet...

 

Det sjuka med denna människa är just det att när han fått utlopp för sin överskottsenergi - typ genom att väsa och köra rally - så är han tillbaka som den lilla charmören igen. Att ANDRA skulle kunna tycka att han är otrevlig, omogen och extremt dålig förlorare - det har han redan glömt när han kliver ur bilen för att ta en fika med sina kollegor...

 

Som ni förstår har jag en något orolig mage eftersom vi under närmaste tiden har ett antal provmoment som skall genomföras i hans sällskap. Ja jösses!!

 

Arro